MissMoonshine

Jag jobbar och jobbar och jobbar, och det finns ingen tid till lugn och ro. Hela tiden är det saker att göra, personer att hjälpa, ärenden att springa, platser att besöka. Jag är helt slut och jag orkar verkligen inte mer. När jag jobbar natt får jag knappt nån sömn alls efteråt, max 2-3 timmar av orolig sömn, sedan är jag i full gång igen med allt som ska göras. Jag varken hinner eller orkar träffa människor. Sömnlösheten tar ut sin rätt och och kan inte slappna av, alltid på helspänn och alla känslor förstärks, inte till mig fördel. Jag vill känna lugn i själen och kärlek i hjärtat. Men jag kan varken ge eller ta emot så mycket som jag vill när jag mår såhär. Jag måste stressa ner innan jag blir sjuk på riktigt.

Idag tar jag mig tid att baka bröd. Jag tänkte att det kunde vara bra att göra något som jag brukar syssla med, som gör mig lugn. Egentligen borde jag sova, men jag har ingen ro till det, och då går ännu en dag förlorad. Inatt är det jobb igen. På jobbet kan jag slappna av, men vägen dit och vägen hem är en plåga, ett stressmoment. Jag behöver en bil. Jag behöver verkligen, verkligen en bil. Det skulle underlätta så mycket.

Till råga på allt så har jag förlorat mina glasögon. De är borta, och jag ser suddigt hela dagarna med huvudvärk som följd. Jag ska gå till optikern och beställa ett par nya nu när jag har fått pengar. Men hur ska jag orka ta mig dit?

Jag vill sitta i naturen, intill en sjö, och se solen försvinna bortom horisonten. Jag vill känna en sval bris mot min kind, och jag vill höra fåglarnas kvitter. Jag vill se fiskarna vaka i vattnet och jag vill se sjöfåglarna simma omkring med sina ungar. Jag vill se insekterna kämpa sig fram i gräset och jag vill höra skogsödlorna prassla i buskagen. Jag vill känna solens värme mot min rygg och jag vill se svanarna flyga i himlen ovanför. Jag vill se molnen sakta förflytta sig på himlavalvet och jag vill höra tystnadens ekande röst.

Jag sitter hemma och lyssnar på Ozzy. Egentligen skulle jag ut med föreningen idag och leta huggorm, men jag orkar inte. Jag behöver en dag för mig själv. Det händer så mycket hela tiden och jag är så fruktansvärt nära bristningsgränsen. Tårarna är aldrig långt bort och minsta detalj som går fel kan få mig att haverera. Jag går på stödsamtal i Älvsbyn en gång i veckan, men än så länge märker jag ingen förbättring. Jag har några ljuspunkter då och då, men i allmänhet känner jag sällan någon riktig lycka. Vardagen är hanterlig, men inte mycket mer än så.

Lycka finns i solsken och fågelkvitter.

Tiden går, men jag står still. Så känns det ibland. Just nu har jag fastnat. Jag har tappat bort mig själv och hela mitt liv. Jag står på ruta ett igen, och jag vet knappt vart ruta två finns. Jag fortsätter med studierna, men oj så trögt det går. Jag har ingen motivation, och jag vantrivs med hela min levnadssituation. Jag behöver ha ett eget krypin där jag har mina egna saker. Jag behöver ha något som är mitt som jag kan hålla fast vid, för just nu känns det som att jag inte har någonting. Jag svävar planlöst. Jag har börjat slänga ut några trådar för att få kontakt med gamla vänner igen. Vänner som jag har tappat någonstans längst vägen. Jag skulle behöva slänga ut fler trådar till andra vänner. För att se om de fortfarande finns kvar som mina vänner, eller om de har valt den andra vägen som inte jag gick. När man separerar så tappar man naturligtvis många bekanta, men jag hoppas att många ändå stannar, på bådas sida. Just nu saknar jag den bekräftelsen från många som funnits i mitt liv, och jag vet inte vad jag ska vänta mig av dem. Det känns dumt att fråga om de finns kvar, men samtidigt har jag nog fått mitt svar av dem som jag inte hört av. Livets gång antar jag. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Satan vad jag klagar. och svär. Men mitt liv är mest bara skit just nu, det är bara att konstatera. Skit, skit, skit.

Men J gör mig glad. Det gillas.

Nu börjar det bli dags för en uppdatering igen. Jag har flyttat och bor nu på Klubbgärdet i Nemis lägenhet. Hon bor inte här längre så jag bor helt själv. Igår träffade jag Örjan igen för första gången sen vi gjorde slut. Det gick bra, men blev jobbigare för varje minut som gick. Vi sa nästan inte ett ord till varandra. Nu är jag skrotad från kontraktet på förra lägenheten. This is it.

Nu den kommande tiden ska jag jobba vidare med mina studier, och samtidigt göra ett försök att söka jobb. Min självdiciplin är inte den bästa, men nu har jag inget val. Mina sparpengar räcker inte hur länge som helst och det är på tiden att jag får in pengar. Jag har kvar en del papper att fixa som jag ska gå igenom idag.

Nu är klockan nio på morgonen och jag sitter och käkar frukost. Jag har dragit fram datorn till soffan, och så har jag kopplat in högtalarna som jag köpte igår. Det kanske verkar vara felprioritering att köpa högtalare när man knappt har några pengar, men för mig är det värt det. Jag behöver musiken, varje dag. Den tar mig till högre höjder än vad jag skulle klara utan den.

Senare idag ska jag åka bort igen. Jag är bortbjuden på nån sorts middag tror jag. Jag har knappt hunnit vara i min nya lägenhet sen jag flyttade hit. Istället har jag ränt runt till alla vänner jag har i området runt Piteå, och jag har träffat nytt folk och fått nya vänner. Det känns bra att ha människor omkring mig igen. Jag behöver drivande människor som gör något av sina liv. Jag är less på att bara sitta inne.

Idag ska jag även fortsätta behandla några kvalsterdjur som inte ens är mina. Är jag inte schysst så säg :)

Ja, kan hända att det är dags för en uppdatering. Sista tiden har varit kaos på alla sätt och vis. Jag och Örjan ska gå åt varsitt håll. Det är inget speciellt som har hänt utan det var helt enkelt inte meningen att det skulle vara vi. Det har varit jättejobbigt, men nu känns det faktiskt ganska bra. Visst gör det ont att skiljas efter mer än fem långa åt tillsammans, men jag är ändå glad över det här beslutet. Jag känner mig fri och lycklig. Det lär ju ändras upp och ner den närmsta tiden. Men just nu, så ja, jag är glad.

Jag har fått ett erbjudande av en vän att bo i hennes lägenhet som ändå står tom till Juni ungefär. Jag kommer att flytta dit till veckan. Den ligger på Klubbgärdet här i Piteå, så jag kommer att få väldigt nära till många av mina vänner som bor där på området. Det känns skönt att ha mina vänner så nära igen. Jag älskar att träffa alla igen, och lära känna nya människor. Jag har umgåtts massor de senaste dagarna och jag har fått ett enormt stöd. Nu ska jag sluta leva så isolerat. Nu ska jag ge mig ut i världen igen!

Idag är det alla hjärtans dag. Idag ska man fira med sin älskade, man ska visa sin kärlek och uppskattning för varandra. Av någon anledning har den här dagen aldrig varit riktigt lyckad för mig. Jag gillar den inte. Den här dagen ställer bara till med bekymmer, och så har det alltid varit, oavsett om jag varit i ett förhållande eller inte. Jag gillar inte heller att den är så kommersiell, och man känner nästan ett tvång att köpa något eller ge bort något till den man håller kär. Jag har inte köpt något eller gjort något alls. Jag har inga förväntningar på den här dagen, förutom möjligtvis att allt kommer gå på tok, som vanligt. Sista tiden känns det som att allt gått på tok. Jag vet varken ut eller in.

Dock vet jag att jag är väldigt rastlös. Hela tiden. Jag måste göra saker och träffa människor hela tiden, annars börjar jag klättra på väggarna. Synd att det är så satans kallt idag, annars hade jag gått ut, kanske åkt till stan. Men för tillfället visar termometern -28 grader så jag tror jag håller mig inomhus. Jag ska bära ut grejer till förrådet och kanske stöka omkring där inne ett tag. Sen får vi se vad jag hittar på. Städa kan man ju alltid göra, men det känns inte så skoj.

Dystra toner av Bob Marley strömmar ut ur högtalarna, och jag inser att det kanske inte är rätt musik för mitt sinnestillstånd. Jag skulle behöva något gladare som får igång mig. Lite mer energi och glädje skulle inte skada.

I morse ringde min pappa när jag och Örjan fortfarande låg kvar i sängen och snoozade. En stund senare började det tokplinga på dörren, och jag trodde givetvis att det var grannen som fått fnatt igen, men då var det mina föräldrar som kom på överraskningsbesök. Med sig hade de blommor och en tårta, samt en grillad kyckling som vi åt till lunch tillsammans. Tanken var tydligen att fira Alla hjärtans dag, fast lite i förskott. Det var riktigt kul att få besök av dem sådär helt oväntat. De  bor ju ändå 12 mil bort nu så för det mesta så får man planera om man vill träffas. Jag fick även äran att klippa håret på min far, och mamma klippte hans skägg. Så han gick härifrån som en ny man. :)

När de hade åkt så gjorde vi varm choklad som vi tog med oss ut på en cykeltur. Det var nog närmare 20 minusgrader när vi cyklade iväg. Först höll jag på förfrysa öronen men efter ett tag fick jag upp värmen och då gick det bättre. Vi cyklade till båthamnen i Bergsviken och drack choklad där och sen cyklade vi hem igen. Såhär såg Örjan ut när vi kom dit:

Efter cykelturen så började jag möblera om här hemma, och nu har vi tagit ut de flesta djuren till vardagsrummet istället. I djurrummet blev det ganska tomt så där ställde jag in min symaskin på ett bord. Förhoppningsvis blir det roligare att sy där än att sitta på golvet och stöka ner. Det blir roligare att ha djuren i vardagsrummet också där vi kan se dem oftare, och så blir det mysigt ljus på kvällen från lamporna.

Jag la även ut en annons på korkbarken vi har kvar som vi inte behöver, och vi blev av med all bark nästan direkt. Nu väntar jag bara på att folket ska komma och hämta upp dem. Ifall jag inte redan skrivit det så har vi även sålt det vuxna boaparet som nu ska få åka tillbaka mot Umeå, samt deras terrarium som ska in till stan här i Piteå. Det känns rätt skönt att bli av med massa grejer. Djurrummet känns ganska överflödigt just nu, men vi får försöka komma på nån vettig användning av det senare.

Det är konstigt. Så fort Alla hjärtans dag närmar sig så händer det något och den dagen blir en dag man vill glömma, istället för att minnas. Jag har inga större förhoppningar i år heller. Allt är värre än någonsin och jag är osäker på vart vi är på väg. Ska det bära eller brista? Det är så mycket jag vill få ur mig men detta är inte riktigt rätt plats.

Hur som helst har jag världens bästa man. I morse fick jag frukost på sängen, och senare gjorde han en supergod efterrätt till oss. Jag bakade också två kladdkakor till oss. Jag tänkte kanske skicka iväg en till hans jobb på måndag.  Senare ikväll ska vi kanske gå på bio och mysa med popcorn och allt annat man måste ha.Vad klagar jag för?

Är fortfarande inte frisk. Febern är borta men hostan är kvar. Den skulle nog försvinna fortare om jag slutade festa och vara ute i kylan. I lördags åkte vi pulka i backen med Ann och Hjalmar. Det var skitkul, men jobbigt att traska upp för backen. Men lite motion är bara välbehövligt. På lördagskvällen åkte jag hem till Liss och festade hela natten, igen. Igår var jag ganska slö och sov länge. Sen åkte jag och Örjan till stan och tog en fika i gallerian, och sen gjorde vi mathandlingen som vi har skjutit upp i typ två veckor.

Idag är jag dyster. Har så mycket att tänka på som snurrar runt i huvudet. Jag vet inte vart jag vill längre eller hur jag ska ta mig dit. Livet här är så mycket roligare, men mycket mer komplicerat.